Även om det finns över hundratusen föreningar i Finland, och även om det för föreningsaktiva lätt blir det naturliga sättet att organisera sig på, är det inte alltid nödvändigt att ha en förening. En förening kräver ett mer ideellt syfte än att finnas till för en grupp vänner. Men var går gränsen för när en förening faktiskt medför mer nytta än krångel?

I grund och botten är en förening ett sätt att organisera frivillig verksamhet för särskilda (ideella) ändamål. En förening medför struktur, då (registrerade) föreningar ska ha stadgar där föreningens syfte, verksamhetsformer och generella struktur gestaltas. Oregistrerade föreningar har färre krav, men har heller inte rättigheter som en registrerad förening har.

En av poängerna med att grunda en förening är att föreningen kan äga, låna eller hyra egendom, t.ex. för att ordna verksamhet för gemenskapen. En oregistrerad förening kan inte göra detta i föreningens namn, utan måste göra det i t.ex. ordförandes namn. Det här innebär att en oregistrerad förening inte nämnvärt skiljer sig från, säg, ett organiserat kompisgäng. En oregistrerad förening kan ändå ha stadgar, styrelse och hålla föreningsmöten på samma sätt som en registrerad förening.

Ett kompisgäng som slutar ha kontakt och slutar hänga tillsammans är inte längre ett kompisgäng. Och samma sak gäller när oregistrerade föreningar som inte formaliserat sin verksamhet genom stadgar eller dylikt slutar ha verksamhet. Och vad var då poängen med att ha en förening från första början?

Case study: W.A.R.U.M.

Som filosofistuderande var vår ämnesförening, W.A.R.U.M., just en sådan förening. Oregistrerad och utan stadgar eller några som helst andra skriftliga överenskommelser om verksamheten. Verksamheten var generellt på en väldigt sporadisk nivå. Min årskurs gjorde försök i att ha verksamhet oftare och med ett mer formaliserat medlemskap. Det senare på grund av att föreningens medlemmar i hög grad bestod av f.d. studerande, vilket innebar att de man nådde ut till genom föreningens mejllista inte var föreningens egentliga målgrupp.

Men en förening med en liten målgrupp (vid filosofiämnet började mellan två och åtta studerande per år) får fort problem om målgruppen dessutom inte har väldigt homogena intressen. Föreningen lyckades inte riktigt skapa en gemenskap som skulle locka filosofistuderande att umgås tillsammans, utan de flesta umgicks hellre i sina egna vänkretsar. Så även om det hade funnits en poäng med att ha en förening (att bilda en gemenskap över olika filosofistuderandes kompisgäng), så blev det aldrig riktigt så.

Istället blev det så, att då någon vid filosofiämnet ville ordna någonting ”för alla”, användes föreningens namn. Föreningen fick, med vår årskurs, en styrelse, och vi gjorde mer fokuserade försök att ordna verksamhet för hela ämnet, som en riktig förening. Men deltagandet förblev lamt.

I gränslandet mellan att göra någonting tillsammans och att göra någonting som förening

I backspegeln hade gemenskapen vid ämnet mått bättre av att inte försöka göra saker i föreningens namn. Det blev så opersonligt. Det kunde ha fungerat bättre genom att som enskilda personer och kompisar ha ordnat saker för andra. Eller med gemensamma krafter av dem som ville ordna någonting.

 

 

Man kan göra saker tillsammans på ett lika organiserat sätt som en förening. Därför behöver man inte ha en förening om man i första hand är ute efter att göra någonting tillsammans. En förening gör saker för sina medlemmar. Ett kompisgäng kan göra någonting för de andra, men en förening är väldigt långt en strukturerad överenskommelse om att det finns:

  • någon (oftast en styrelse)
  • som ska göra någonting (som åtminstone vagt definieras i t.ex. stadgar),
  • av en viss orsak (d.v.s. föreningens syfte).

Inget hindrar en grupp individer att ordna ett evenemang för andra, men om det handlar om kontinuerlig verksamhet man vill att ska fortsätta efter att man själv drar sig tillbaka, är en förening en god idé.

Dessutom ger föreningar en grund för kollektivt beslutsfattande, också om det är en (av medlemmarna vald) styrelse som inom sig kommer överens om vad man gör. Kompisgäng eller dylika gemenskaper är inte bundna till att göra som man beslöt på samma formaliserade sätt som en förening är det.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here