Det finns tusentals föreningar i Finland, och vid Åbo Akademi finns det närmare 80 studentföreningar. Föreningar finns för de flesta tänkbara intressen. Samtidigt är det lätt hänt att föreningar blir exklusiva klubbar för bara den innersta kretsen i en förening. I små föreningar är det lätt hänt att man måste känna styrelsen för att på allvar få vara med. Men ska det vara så?

I grunden utgörs föreningarnas existens så här: I stadgarna anges föreningens syfte och vad som krävs för att bli medlem. Föreningens syfte kan vara att ena studerande kring knypplingens ädla konst, och alla som studerar vid Åbo Akademi och antar föreningens syfte och stadgar kan bli medlemmar efter att ha betalt medlemsavgiften. Det här är föreningens målgrupp.

En förening behöver alltså avgränsa sig på något sätt, även om avgränsningen får vara bred. Knypplingsföreningen måste alltså inte godkänna en knypplingshatande person som medlem. Föreningen, ofta i praktiken styrelsen, kan göra bedömningen att vissa inte alls får vara medlemmar. En förening som tillåter vem som helst att bli medlem kommer att stöta på problem då medlemsbasen plötsligt kan ha helt andra intressen än det som var syftet med föreningen från första början. Knypplingshatarna kom kanske med i föreningen för att den ordnade korsordskvällar, och de kanske börjar förespråka att fler sådana evenemang ordnas. Trots att det är utanför föreningens egentliga fokus.

På samma sätt kan en grupp i föreningen få för sig att man vill begränsa medlemskapet striktare än hur det är definierat i föreningens stadgar. Det här sker inte nödvändigtvis genom formella beslut, utan ibland genom att i verksamhetens framtoning vara mer exkluderande än man formellt är. Styrelsen kanske börjar ställa krav på att bara ”riktiga” knypplare får bli medlemmar. Eller bara knypplare som delar en mer ideologisk värdegrund.

Case study: Humanistiska Föreningen

Ett exempel på detta är Humanistiska Föreningen vid Åbo Akademi rf, vars syfte länge varit formulerat som ”att ge humanister en gemensam fasad”, ”öka samarbetet mellan de humanistiska ämnesföreningarna” och att föreningen ”skall sträva efter att öka sammanhållningen bland humanister”. Dessa formuleringar ger en tydlig bild av målgruppen: man riktar sig till studenter inom humaniora, och föreningen ska verka för att stärka deras gemenskap.

Men någon gång för kring ett decennium sedan blev verksamheten mer exkluderande. Exakt när är inte helt tydligt, men resultatet blev att innebörden av begreppet ”humanist” inom föreningen blev snävare. Att vara humanist började innebära en rad värderingar och ideologiska åsikter, vilket kunde ses genom verksamhetens framtoning och jargongen gentemot studerande vid andra akademiska inriktningar, särskilt ekonomi.

Som fakultetsförening, d.v.s. förening för alla studerande vid fakulteten, och takförening till ämnesföreningarna vid de olika ämnena inom fakulteten, kan man tänka sig att verksamheten borde se ut på ett visst sätt. Den borde vara riktad till hela fakultetens studerande, och evenemangen borde handla om sådant som alla kan vara intresserade av.

Föreningen då var allt annat än inkluderande. Det har tagit flera års idogt arbete att sätta föreningskulturen på rätt köl igen. Problemet är inte att man inte får vara så exkluderande – det får man vara i en förening! Problemet är att man inte kan vara det i en förening som har en definierat bredare målgrupp. Speciellt inte i en förening som är en av fem fakultetsföreningar, då föreningen ingår i en helhet där föreningens funktion är att finnas till för fakultetens studerande. Varken fler, eller färre.

Inklusion genom mångfald

Den grupp som hade velat ha en förening för mer värderingsmässigt likasinnade humanister kunde ha skapat en egen förening. Det är trots allt så man bör göra då man vill ha en förening för en målgrupp som inte redan har en egen förening. Det finns inte för många föreningar så länge det finns tillräckligt många människor som vill upprätthålla dem. Om det finns en grupp som inte känner sig inkluderade är åtminstone ett möjligt steg att skapa en egen förening.

Och de som i verkligheten vill att en förening ska stänga ute fler än den gör, kan anses gå emot medlemskriteriet att man antar föreningens syfte och stadgar. Och dem går det bra att stänga ut på de grunderna. En förening måste inte inkludera alla, speciellt inte dem som motarbetar föreningens syfte på något sätt.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here