Det Sannfinländarna visat, politiskt sett, är att förändring är möjligt. Även om jag inte tror att de kommer att få allt för mycket konkret till stånd, visar det ändå att väljarna kan rösta på nya personer. Det är bra.

Problemet är bara att politiken i sin nuvarande form börjar bli föråldrad. Det finns ett antal problem, vissa av dem rent institutionella, som bör beaktas.

För det första så är det inte särskilt stor skillnad partierna emellan. Visst, Sannf är konservativa högerpopulister (även om de är ekonomiskt vänsterinriktade), och det finns vänsterliberala, men vilka är skillnaderna egentligen?

Om man ser på de konkreta åtgärderna tycks de flesta vara överens om att grunden åtminstone är sund. Men är den det? Är t.ex. den representativa demokratin i sitt dagsläge sund? Det skulle jag säga att den är, då människor har en väldigt apatisk inställning till politik. En direkt demokrati skulle innebära att samtliga medborgare som ämnar rösta är medvetna om frågan de röstar om i sin helhet. En representativ demokrati kräver att alla som röstar på kandidater är medvetna om vad kandidaterna står för. Inte nödvändigtvis vara av fullständigt samma åsikt, men ändå medvetna om vad en kandidat tycker. Vet man inte det kan man inte göra fullständigt medvetna beslut. Visst, kandidaten man röstar på kanske i själva verket har åsikter man delar, men det spelar ingen roll, det är ändå fråga om en chansning. Somliga verkar anse att det är ett orimligt krav att kräva av samtliga röstare att vara insatta i politik. Det är det inte. Det är det som den representativa demokratin kräver. Vill man ha en folkvald styrelse så får folket se till att ha kunskap om den sfär styrelsen opererar i – politiken. Allt annat är bakvänt.
Men kunde inte folket lika bra själva ställa upp då, om de en gång har kunskap om politik? Javisst. Det är ju det systemet bygger på – att vem som helst ska kunna delta i politiken. Att vi har ett representativt system beror mest på att det är så långt de politiska varelserna kommit efter monarkin. Systemet med arbete som huvudsysselsättning innebär att vi inte är vana att se det som en del av vårt liv att gå för att rösta. Skulle vi vara tvungna att rösta i alla frågor skulle ingen orka med det. Detta leder till nästa dilemma – röstningssystemet. Att gå till en vallokal är mycket jobbigare än att gilla någonting på Facebook. Eller tja, det flesta verkar vara jobbigare än att gilla saker på Facebook. Men skulle en statlig webbportal existera där röstningen ägde rum (förutsatt att man lyckas utveckla ett system som är säkert, krypterat osv.) så skulle det inte vara lika svårt.
Nästa problem: Informationen om kandidaterna. I en perfekt representativt demokratisk värld existerar inget sådant som valreklam. Alla kandidater presenteras på ett jämlikt sätt. Media nämner inte vem som leder gallup-undersökningar eller dylikt. Varför? Då partierna väl etablerat sina spamtekniker för att bombardera folket med sina alternativ så är det svårt att stoppa. Det ger också en orättvis fördel för de partier som redan är kända och har tillräckliga resurser. Om samma statliga webbportal skulle existera, kunde den även innehålla en förteckning på alla kandidater samt deras ståndpunkter i en bred mängd frågor. Inte bara valfrågor, utan vad de anser i allmänhet, i synnerhet och eventuella egna frågor. Denna skulle inte enbart tas fram till val, utan finnas konstant. Även om kandidaterna för nästa val inte är valda än, ser jag inget problem i att inkludera politiker i allmänhet. En lista över de som ämnar ställa upp i nästa val, helt enkelt.
Skulle fler vara medvetna om kandidaternas mer exakta ståndpunkter så skulle röstresultaten se annorlunda ut. Ännu mer annorlunda om väljarna själva gavs chansen att välja bland samtliga kandidater. Då kanske inte partiernas toppkandidater skulle vara toppar. (Jag är medveten om att det säkerligen finns en orsak till att dessa kandidater får mest röster, men jag vill hävda att saker som medieexponering, retorik och att vara lagd i partiernas rampljus inverkar till en väldigt stor del på slutresultatet.)

Det som behövs från kandidaternas och partiernas egen sida är antingen en neutralisering eller radikalisering av åsikter. Alla politiker vill säkerligen det bästa för landet (åtminstone är det ett antagande som känns sunt), det är enbart vägen dit de strider om. Om detta antagande stämmer – vad hindrar då beslutsfattarna från att enas? För att ge ett överexemplifierat och felaktigt exempel: Vänstern säger att dilemma X löses genom att höja skatterna och förstatliga. Högern säger att dilemma X löses genom att sänka skatterna och privatisera. Vem har rätt? Det torde inte vara en allt för stor förvåning att kunna påstå att båda har rätt. Det handlar bara om att välja ett sätt man sedan konsekvent följer. En dragkamp mellan två poler som båda löser samma problem resulterar i att lösningen blir en kompromiss någonstans i mitten, vilket inte löser problemet överhuvudtaget. Det resulterar i att det politiska läget i slutänden består av så blandade åsikter och beslut att det leder till inkonsekvens och nya problem. Det som verkligen skulle lösa problemen är om alla skulle enas om en väg att gå, istället för att fokusera på att ”vinna”. Utan att bry mig särskilt mycket om cyniker så är denna lösning dock rätt så trivial, och även problematisk. Människor har olika åsikter och värderingar. Om olika sidor representeras och är tvungna att nå lösningar, uppstår kompromisser. Det handlar dock om att vara konsekvent i de beslut man tar. Då det gäller förslag som inte går att kompromissa särskilt långt, t.ex. statligt stöd i recessioner, så måste man inse att om man i högkonjunkturer drivit en väldigt höger-inriktad agenda så kan inte staten komma till hjälp med några vänsterlösningar då man når en lågkonjunktur. Skulle man bedriva en sådan politik, vilket man också till en stor del gör, som för det mesta innefattar ad hoc-beslut, så är det inte heller så konstigt att besluten sedan inte heller är effektiva och den politiska sfären är ganska långt samlad kring mitten.

Det krävs extrema lösningar på extrema problem. Att då tro att dessa extrema lösningar är att skicka hela landet bakåt i tiden 80 år är helt och hållet bakvänt. Med extrema lösningar menar jag alternativa lösningar på existerande problem enligt dagens samhälles och tekniks villkor.  Det existerar mängder av kunskap och forskning i dagens läge som systemet helt enkelt är för gammalt för att utnyttja. För att kunna ta del av dessa krävs radikal förändring.