Varför det är dumt att ropa hej för tidigt

Ingen torde vid det här laget ha undgått vad som hänt i Norge. Det som färre är medvetna om är händelseförloppet för nyhetsflödet. Vi lever trots allt i en värld där nyheter når oss otroligt snabbt, 17:07:06 fick jag veta det, explosionen ägde rum 16:26 finsk tid. Detta var vid en tidpunkt då få nyhetsplatser ännu hunnit snappa upp det som hänt, även om det inte räckte länge innan de gjorde det.

Det jag vill tala om här är inte en historisk beskrivning av rapporteringen av tragedin, utan människors reaktioner på den. Inte länge efter att Hbl satt upp sin första artikel om dådet så kom också den första kommentaren, med avsändarnamnet ”Hotet från Islam” och en youtubelänk, som i konspirationsanda beskrev hur tragedin kommer att återupprepas om vi inte slänger ut alla muslimer. Artikeln uppdaterades sedermera och samtidigt stängdes kommentarfunktionen av.

Men överallt så var många väldigt kvicka med att peka finger på islamister eller jihadister som de som utfört dådet. BBCs livestream som jag kollade en hel del på under kvällen talade väldigt ofta i intervjuer om de i Norge trodde att det var internationell terrorism, experter talade om Norges inblandning i Afghanistan och Libyen. Detta kantat av de många twittrare och kommenterare annorstädes som började ifrågasätta Schengen, EU och immigration i allmänhet. Det var ”självklart” att det var Al-Qaida eller någon annan rörelse som stod bakom, och en rörelse kom även med ett uttalande om att de stått bakom. Uttalandet drogs sedermera tillbaka, antagligen för att rörelsen insett att det inte går så bra att stå bakom ett dåd där gärningsmannen blir fasttagen av polisen och beskrivs som 190cm, blond, blåögd och atletisk.

Nu har gärningsmannen även identifierats som kristen högerextremist, vilket gör det ännu pinsammare för alla de högerkonservativa som uttalat sig om någonting de inte visste. Och det är det allt det här faller på. Om man istället för att avvakta och vänta på bekräftelse tar chansen för att sprida sin egen intoleranta propaganda så riskerar man att framstå som en idiot i det skede då det kommer fram vem som står bakom. Visst kunde det ha varit någon islamisk fundamentalist också och i det fallet skulle dessa personers tabbe dolts och de kunnat fortsätta skrika om muslimer. Men när det nu råkar sig att det är en person med anti-muslimska åsikter som är gärningsmannen så slår det kanske till allt för nära det egna.

 

Så kanske vi i fortsättningen ska förlita oss på bekräftade fakta innan vi kommer med fördömande uttalanden om någonting som vi inte ens ser en bråkdel av helheten av.

 

Politisk och samhällelig passivisering

Det har länge funnits olika former av påståenden att medborgarna passiviseras till att inte bry sig. Och visst är det så, med så många människor för vilka den värld de lever i innehåller allting för att de ska kunna stimuleras i oändlighet och överleva sitt liv. Förutom den mer direkta formen av nöje och underhållning som TV och Internet erbjuder i alla dess olika former, existerar också mer indirekta former av underhållning, ofta också omedvetet. Det här beror förstås på vad vi menar med underhållning och i det här fallet avses stimuli som defokuserar oss från viktigare saker.

Vi börjar med de mer självklara formerna av underhållning. Att se på Big Brother torde vara den lägsta, följt av såpoperor och andra reality shower. Dessa övergår sedermera till mer seriösa former av underhållning, till exempel hela filmer, eller varför inte dokumentärer. Parallellt med dessa finns också musik. Det intressanta är att också sådant som inte räknas till underhållning (i bemärkelsen ”kul”) i själva verket är sådant som används som underhållning på ett eller annat sätt. Jag vill hävda att diskussioner i allmänhet är underhållning, speciellt då de förs över nätet istället för att utgöra en mer direkt social funktion. Speciellt de diskussioner som förs om opersonliga ämnen, exempelvis politiska debatter på något litet oväsentligt forum någonstans. Eller diskussioner om vad som helst. Det som gör dessa diskussioner till underhållning är deras karaktär, alltså då de förs, inte i syfte att få socialt umgänge eller kunskap, utan bara för att på ett pseudointellektuellt plan konstatera hur uppfuckad världen är eller att man inte kan veta X.

Huvudpoängen är ändå att varje gång politiska diskussioner förs utan någon ens indirekt politisk verkan så är det frågan om underhållning, ett genialt sätt att hålla människor upptagna med oväsentligheter så att det i slutänden uppstår ett läge där allt som det handlar om är att de som redan har politisk makt ska kunna behålla den för att fortsätta privilegiera sina intressegrupper och för att hålla Nokia kvar i Finland, oavsett vilka intrång i privatlivet man måste tillåta för att detta ska ske.

Den här bloggen är också ett exempel på sådan underhållning. Fast det mest effektiva planet för att motverka politiskt engagemang är nog Facebook. Då du kan ”delta” i en demonstration genom att klicka på en knapp och hela mediet är uppbyggt kring att du ska öppet kunna säga vem du är och vad du tycker är rätt och fel så blir resultatet inte så mycket mer än image. Du har ideal som du är långt ifrån förberedd att lägga ned ditt privilegierade liv med lägenhet, jobb och internet för att försvara. Det du helst vill göra är att verka som en så annorlunda typ som möjligt för att visa att du kan tänka själv och att du går din egen väg, genom att göra precis samma sak som alla andra.

Du kommer kanske att klaga när en ny lag röstas igenom som direkt påverkar ditt liv, du kanske kan sätta en timme av din lediga dag från jobbet på att gå och vifta med plakat framför en förhoppningsvis viktig byggnad, men du kommer inte att slåss för din rätt att ha det så bra som möjligt, utan accepterar att du inte kommer att ha det lika bra längre. Du tar bostadslån för att köpa ett eget hem, och samtidigt överför makten över ditt liv i bankens händer, med förhoppning om att banken kommer att vara så likgiltigt inställd till dig att du får leva som du vill, trots att du har skulder på grund av vilka du snabbt skulle stå på gatan utan någonting överhuvudtaget om någonting gick fel.

Allt det här accepterar du, för du jobbar ju ändå med någonting du hatar, du är kanske gift med en person som stör dig mer än någon annan på jorden, du har kanske barn som äter dig ur huset, som stör din nattsömn, som är deprimerade för att de har insett att den värld de kommer att växa upp i är din värld, en värld där ingen bryr sig, där ingen gör någonting för att förbättra läget, och där det största målet man kan ha är att jobba med den där meningslösa grejen man var litet intresserad av i gymnasiet i resten av sitt liv.

Du kanske inser det ibland, men du bryr dig inte, för du har en fucking farm på facebook som måste tas hand om, och så har du en massa nya, osedda avsnitt av tv-serier du vill ploga igenom då du är ledig på veckoslutet, för att inte tala om alla de youtube-videos som dina vänner länkat till dig under veckan. Så snart har du glömt att världen kring dig är ett rövhål, och du kan gå och lägga dig för att nästa dag tvinga dig upp omänskligt tidigt och återvända till ditt jobb och ser framemot att få berätta för dina kolleger hur det var på demonstrationen på lördagen, så att du också har någonting att komma med i intressekonkurrensen.

Politik i Allmänhet

Det Sannfinländarna visat, politiskt sett, är att förändring är möjligt. Även om jag inte tror att de kommer att få allt för mycket konkret till stånd, visar det ändå att väljarna kan rösta på nya personer. Det är bra.

Problemet är bara att politiken i sin nuvarande form börjar bli föråldrad. Det finns ett antal problem, vissa av dem rent institutionella, som bör beaktas.

 

För det första så är det inte särskilt stor skillnad partierna emellan. Visst, Sannf är konservativa högerpopulister (även om de är ekonomiskt vänsterinriktade), och det finns vänsterliberala, men vilka är skillnaderna egentligen?

Om man ser på de konkreta åtgärderna tycks de flesta vara överens om att grunden åtminstone är sund. Men är den det? Är t.ex. den representativa demokratin i sitt dagsläge sund? Det skulle jag säga att den är, då människor har en väldigt apatisk inställning till politik. En direkt demokrati skulle innebära att samtliga medborgare som ämnar rösta är medvetna om frågan de röstar om i sin helhet. En representativ demokrati kräver att alla som röstar på kandidater är medvetna om vad kandidaterna står för. Inte nödvändigtvis vara av fullständigt samma åsikt, men ändå medvetna om vad en kandidat tycker. Vet man inte det kan man inte göra fullständigt medvetna beslut. Visst, kandidaten man röstar på kanske i själva verket har åsikter man delar, men det spelar ingen roll, det är ändå fråga om en chansning. Somliga verkar anse att det är ett orimligt krav att kräva av samtliga röstare att vara insatta i politik. Det är det inte. Det är det som den representativa demokratin kräver. Vill man ha en folkvald styrelse så får folket se till att ha kunskap om den sfär styrelsen opererar i – politiken. Allt annat är bakvänt.
Men kunde inte folket lika bra själva ställa upp då, om de en gång har kunskap om politik? Javisst. Det är ju det systemet bygger på – att vem som helst ska kunna delta i politiken. Att vi har ett representativt system beror mest på att det är så långt de politiska varelserna kommit efter monarkin. Systemet med arbete som huvudsysselsättning innebär att vi inte är vana att se det som en del av vårt liv att gå för att rösta. Skulle vi vara tvungna att rösta i alla frågor skulle ingen orka med det. Detta leder till nästa dilemma – röstningssystemet. Att gå till en vallokal är mycket jobbigare än att gilla någonting på Facebook. Eller tja, det flesta verkar vara jobbigare än att gilla saker på Facebook. Men skulle en statlig webbportal existera där röstningen ägde rum (förutsatt att man lyckas utveckla ett system som är säkert, krypterat osv.) så skulle det inte vara lika svårt.
Nästa problem: Informationen om kandidaterna. I en perfekt representativt demokratisk värld existerar inget sådant som valreklam. Alla kandidater presenteras på ett jämlikt sätt. Media nämner inte vem som leder gallup-undersökningar eller dylikt. Varför? Då partierna väl etablerat sina spamtekniker för att bombardera folket med sina alternativ så är det svårt att stoppa. Det ger också en orättvis fördel för de partier som redan är kända och har tillräckliga resurser. Om samma statliga webbportal skulle existera, kunde den även innehålla en förteckning på alla kandidater samt deras ståndpunkter i en bred mängd frågor. Inte bara valfrågor, utan vad de anser i allmänhet, i synnerhet och eventuella egna frågor. Denna skulle inte enbart tas fram till val, utan finnas konstant. Även om kandidaterna för nästa val inte är valda än, ser jag inget problem i att inkludera politiker i allmänhet. En lista över de som ämnar ställa upp i nästa val, helt enkelt.
Skulle fler vara medvetna om kandidaternas mer exakta ståndpunkter så skulle röstresultaten se annorlunda ut. Ännu mer annorlunda om väljarna själva gavs chansen att välja bland samtliga kandidater. Då kanske inte partiernas toppkandidater skulle vara toppar. (Jag är medveten om att det säkerligen finns en orsak till att dessa kandidater får mest röster, men jag vill hävda att saker som medieexponering, retorik och att vara lagd i partiernas rampljus inverkar till en väldigt stor del på slutresultatet.)

Det som behövs från kandidaternas och partiernas egen sida är antingen en neutralisering eller radikalisering av åsikter. Alla politiker vill säkerligen det bästa för landet (åtminstone är det ett antagande som känns sunt), det är enbart vägen dit de strider om. Om detta antagande stämmer – vad hindrar då beslutsfattarna från att enas? För att ge ett överexemplifierat och felaktigt exempel: Vänstern säger att dilemma X löses genom att höja skatterna och förstatliga. Högern säger att dilemma X löses genom att sänka skatterna och privatisera. Vem har rätt? Det torde inte vara en allt för stor förvåning att kunna påstå att båda har rätt. Det handlar bara om att välja ett sätt man sedan konsekvent följer. En dragkamp mellan två poler som båda löser samma problem resulterar i att lösningen blir en kompromiss någonstans i mitten, vilket inte löser problemet överhuvudtaget. Det resulterar i att det politiska läget i slutänden består av så blandade åsikter och beslut att det leder till inkonsekvens och nya problem. Det som verkligen skulle lösa problemen är om alla skulle enas om en väg att gå, istället för att fokusera på att ”vinna”. Utan att bry mig särskilt mycket om cyniker så är denna lösning dock rätt så trivial, och även problematisk. Människor har olika åsikter och värderingar. Om olika sidor representeras och är tvungna att nå lösningar, uppstår kompromisser. Det handlar dock om att vara konsekvent i de beslut man tar. Då det gäller förslag som inte går att kompromissa särskilt långt, t.ex. statligt stöd i recessioner, så måste man inse att om man i högkonjunkturer drivit en väldigt höger-inriktad agenda så kan inte staten komma till hjälp med några vänsterlösningar då man når en lågkonjunktur. Skulle man bedriva en sådan politik, vilket man också till en stor del gör, som för det mesta innefattar ad hoc-beslut, så är det inte heller så konstigt att besluten sedan inte heller är effektiva och den politiska sfären är ganska långt samlad kring mitten.

Det krävs extrema lösningar på extrema problem. Att då tro att dessa extrema lösningar är att skicka hela landet bakåt i tiden 80 år är helt och hållet bakvänt. Med extrema lösningar menar jag alternativa lösningar på existerande problem enligt dagens samhälles och tekniks villkor.  Det existerar mängder av kunskap och forskning i dagens läge som systemet helt enkelt är för gammalt för att utnyttja. För att kunna ta del av dessa krävs radikal förändring.