Då informationen först läckte ut om vad som var i görningen på Humanistiska Fakulteten vid Åbo Akademi antogs en attityd som nästintill verkade krisartad. Någon, oklart vem, verkade vilja skära ned och därtill skulle ämnen slås samman till diffusa helheter. Men under de kommande månadernas gedigna utredningar så insåg många att det inte riktigt var fråga om någon kris alls. Tvärtom så verkar så här i efterhand själva krisen snarare bestå av halvparanoida föreställningar om yttre hot som vill spara, skära ned och slå ihop. Krisen är, så att säga, enbart inbillad.
Men likväl så är det i krisens tecken saker och ting verkar ske – det är bråttom att göra stora förändringar så att inte någon annan gör dem. Litet som att punktera däcken på sin bil så att ingen annan kan göra det – allt utgående från ett riskberäknande där riskerna upplevs som så stora att det är bättre att själv orsaka skadan och således förbli i kontroll över situationen. Krisen kunde alltså sägas bestå av rädslan för att förlora kontrollen till utomstående parter.
Men vad finns det för egentliga belägg för denna oro? Är statens strävan till att påskynda studenternas studietakt orsak nog, eller handlar allting om att 55 studiepoäng är en orimligt hård gräns att dra? Beaktas ens den tänkta studietakten på 60 studiepoäng per år, vilket krävs för att få ihop en kandidatexamen på 180 studiepoäng på tre år? Kanske är det kritik mot befintliga examensstrukturer som man försöker få till stånd här. Ska man beakta rapporterna om att studenterna är lata så förstår man nästan hur man har tänkt här. Krisen vore då snarare en slags kollektiv identitetskris hos studenter.
Det man emellertid glömmer bort i dylika undersökningar och då man skapar dylika studietaktsmål är att det inte handlar om att studenter är lata. Det är klart att man kan hitta någon som är lat, men det gör inte alla studenter till latmaskar. Det är någonting som många verkar glömma bort, oavsett vilken undersökning det handlar om, och frågan som kvarstår då är vad det egentliga syftet med att komma med dylika påståenden ämnar tjäna till. Är det fråga om den urgamla traditionen att anse att unga människor är lata lösdrivare som borde sluta klaga och skaffa sig riktiga jobb? Försöker man sänka självförtroendet hos studenter i hopp om att de ska få ihop en kandidat- och magisterexamen på två år, samtidigt som de ska jobba heltid vid sidan om studierna, efter att de tappat livslusten och bestämt sig för att det bästa sättet för självömkan är att studera så hårt att man piskar sig själv till sömns samtidigt som man citerar Descartes gråtandes för att ha tid med alla sina kurser? Jag har ingen aning om vad en sådan kris skulle kallas, eventuellt någon form av externaliserad självförverkligandekris för dem som kommit på idén att vi studerar för långsamt.
För att avsluta det här i god ton vill jag bara säga att det, alla negativa beskrivningar till trots, enbart finns en så stor kris som vi låter det finnas. Det blir kris då man tror att man befinner sig i en kris – en slags självuppfyllande profetia – och det enda botemedlet mot dylika inbillningar är en sansad och konstruktiv diskurs. Ja, vi vill värna om våra studieplatser, för vi anser att man ska få älska sin studieplats. Vi vill nå lösningar som är de bästa man kan nå. Vi vill inte vara ”produkter” i ett ”maskineri” eller några andra industriella metaforer, våra utbildningar kan inte rationaliseras bort för att någon anser att de är ”onödiga” utgående från statistiska diagram. Att göra sådana bedömningar är att stirra sig blind på en väldigt stram del av vad det hela handlar om – sist och slutligen är de ekonomiska krafterna bara en del av spelmekanismerna och om de försöker skala bort allt övrigt så kommer det väldigt fort en vägg emot där även de mest trångsynta analytiker tvingas inse att man kanske borde ha beaktat människorna också.
HumOm
